My thing

Det jag är bra på. Mina speciella egenskaper. Dom ska jag ta vara på. Mycket mer än vad jag gör.
Enda sedan jag var liten har jag fått höra att jag är bra på att uttrycka mig. Inte bara verbalt, utan speciellt i text också. Det är en utav de ytterst få saker jag är stolt över, av mina egenskaper. Ändå har jag på något sett totalt kastat bort det.
Skolkade mig igenom åttan och nion. Gick IV. Där skrev jag visserligen sönder pennorna, men texterna var oanvändbara, även om dom fick beröm. Sen kom jag efterlängtat in på Munkebäcks Mediaprogram. Valde fotografi som huvudämne. Korkad som jag var. Jag har alltid tyckt om att beskåda vackra bilder, och analysera och sådär, men att använda en kamera? Ärligt talat har jag alltid hellre stått bakom kameran än framför den.. Text var ett obligatoriskt ämne där, men hur ofta gick jag på dom lektionerna?
Trist att jag bara lämnade in var femte uppgift, för när jag faktiskt gjorde det fick mina texter alltid minst ett VG. Vissa gånger orkade jag inte skriva mer än en sida, men det hindrade inte textläraren från att uppmuntra min skrivarsida.

Anledningen till att jag inte gick på textlektionerna var att jag blev för uttråkad av att sitta i ett grått klassrum med neddragna persinner i 3½timma. Med en femminuters rast varje timma.
Jag blev sjuklikt uttråkad. Och så tyckte jag det var tråkigt att skriva om kolummer om biljakter och gängbråk. Jag ville skriva eget.

Dagböcker har jag nog ett 20tal av i min fina IKEAlåda. Diktböcker har jag också samlat på mig.
Noveller också. Och en jävla massa halvtrasiga papper från lektioner sen urminnestider där det även är dikter på.
Men så slutade jag. Bara sådär. Kan inte minnas om det var för ett årsen eller ett halvårsen.
Min förra blogg slutade jag skriva på för ca ett årsen. Dagboken slutade jag med i somras.
Don't know why. Bara blev så. Började jobba och slutade tänka.

Anledningen till detta antagligen supertråkiga inlägget är enklare.
Igår bröt jag ihop på bussen när jag och min pojkvän var påväg hem till mig.
Jag vet inte varför, men jag fick bara en sån där menigslös känsla.. "Vad fan är jag bra på? Helt jävla oduglig är jag. Jag kan ingenting och jag gör ingenting. Jag är bara så fruktansvärt, jävla tråkig. Förlåt för grinet, men jag är bara så jävla kass." Sådär lät det ungefär.
Pojkvännen var nog inte beredd, men oerhört gullig. Han muntrade upp mig och påminde mig om att jag kan skriva. Och att jag bara måste hitta inspiration igen.
Och att jag kan skriva är jag faktiskt medveten om. Jag får helt enkelt bara försöka lägga manken till. Småklottra på varenda pappersbit jag kommer över, föra dagbok minst tio minuter varje kväll. Och bara inte ge upp. Verkligen känna att jag skriver och att det aldrig slutar rinna ur fingrarna på mig.

Men tyvärr, om jag får lov att säga det, verkar varenda människa kunna skriva ihop en intressant text. Frilansare och bloggare finns i vartenda hörn. Det är en trend att kunna yttra sig. Det är väl bra det, med tanke på hur inåtvända vi svenskar kan vara kända för att vara. Men ändå. Jag blir lite bitter på det eftersom att det varit min grej.

Igenom skoltiden fanns det ju pianotjejen, fotbollstjejen, mattetjejen, sångtjejen, målartjejen, osv. Jag var klassens skrivartjej. Det var min grej. Det och feminism.
Till skolavslutningen i nian skrev våran fröken en lång dikt, där alla klasskamrater var inkluderade.
Det var typ "John som gillar snus, och alltid hittar på nåt bus.." och "Jenny brinner för kvinnans rättigheter och pennan brinner för Jenny".

Tack om någon nu orkade sig igenom det här inlägget. Lovar att det bara var nödvändigt för min skull att få skriva och skriva. I fortsättnigen kommer det vara lite enklare inlägg. Oki. Promise.
Puss